Satt och pratade med mamma och pappa vid köksbordet och via ämnet dom nya busslinjerna så hamnade vi på ämnet tunnelbanor. Jag kan inte säga att jag är en väldigt meriterad tunnelbaneåkare, åkt en gång i Stockholm och en lång weekend i London men måste erkänna att jag är såld. När man åker tåg eller buss kan man sitta och titta ut genom fönstret och försjunka i sina egna tankar utan att "råka" sitta och titta på någon. Men i ett tunnelbanetåg så finns inte den möjligheten om man inte gillar betongväggar. Därför har människor utvecklat olika sätt att fördriva sin tid i kupéerna. Det är det som jag tycker är så fascinerande, att sitta och titta på männsikor. När vi var i London så hade vi fördelen av att kunna prata och kommentera på svenska med varandra, i Sverige är det svårare men fortfarande lika intressant att se människor i deras vardag. Vissa lyssnar på musik, sover, läser, ser uppgivna ut, lyckliga, ja de flesta ryms i en vagn. Har aldrig riktigt fastnat för att sätta mig på en bänk på stan och studera människor men i en tunnelbana var det en helt annan sak. De har liksom ingen annanstans att ta vägen och gör det bästa av situationen. När jag delade med mig av mina tankar så började mamma undra vad för nånslags unge hon fått för hon avskyr tunnelbanor och har aldrig varit i närheten av dom men jag medger att jag nog inte skulle vilja vara själv i en tunnelbana och speciellt inte på kvällen men det är ju tur att man har vänner som hakar på. Jag gillade verkligen vår helg i London, vi blev riktigt skillade på tunnelbanesystemet och hamnade bara en gång på fel sida av perrongen. Vill tillbaka och upptäcka mer av staden men nu när jag fått del av mammas antipati för tunnelbanor får jag väl ta med mig någonannan.
så tills nästa gång - mind the gap
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar